Genus och pedofilskräck

Det första man oftast får höra som man när man bestämt sig för att arbeta inom förskolan tror jag är: "Vad kul/bra! Det behövs verkligen fler män i förskolan!". Och svaret blir från min sida oftast: "Ja, det behövs verkligen!".
Men frågan är, varför söker sig inte fler män in på samma bana som jag?

Faktorerna som inverkar på detta är många. Det är en fråga om manlighet, inkomst, fördomar och mycket annat.
När jag ute i vardagen pratar om mitt yrkesval känns det som att min manlighet är fokus. Just det faktum att jag är man är väldigt viktigt i diskussionerna. Folk är positiva, men jag kan inte undgå att känna mig ifrågasatt som man.
Mansrollen, om man nu kan tala om en sådan, är noga stiliserad och utformad i vårt samhälle. Visserligen stereotypiserar jag nu, men jag kan inte bortse från att det finns fördomar och ideal som verkar i vårt samhälle. För trots att vi idag kommit en bit in på då 2000-talet och kommit långt när det gäller jämställdhet och genusfrågor så finns rollerna fortfarande fast gjutna i vår kultur.
Mannen - Försörjaren, beskyddaren och den rationelle. Mannen - den stela, jordnära och stadiga.
Det finns idag, trots stora framsteg stora inkomstskillnader mellan yrken som generellt sett definieras som "kvinnoyrken" och "manliga yrken" och då den stereotypa mannen har stämpeln "försörjare" på sig styrs många av manligt kön från tidig ålder mot sådant som är just stereotypt manligt.
Det är i grund och botten en genusfråga. Hur vi bemöter våra barn. Det är också en av anledningarna till att jag har valt det yrke som jag utbildar mig mot. Jag vill bryta normen.
Visst kan det ses som ett egoistiskt beslut att välja något för att tillfredställa mina normbrytarbehov, men jag ser det som viktigt och nyttigt både för mig, samhället och för de barn som jag arbetar med. Jag har valt ett underbart yrke.

Pedofilskräcken
Ni vet alla vad jag pratar om, men få vet vad den kan denna skräck kan ställa till med om den låter oss styra allt för mycket. Jag har förståelse för att denna skräck finns, alla är rädda om sina barn och andras och ett barn skall aldrig riskera att råka illa ut på någon front.
Men i vissa fall har denna skräck tagit över så till den milda grad att oskyldiga har straffats, liv har förstörts och folk har blivit stämplade förlivet och fått själsliga och ekonomiska ärr som aldrig kommer läka.

Jag minns en programserie som gick i SVT som jag tror hette Häxor. En serie historiska dokumentärer som rörde häxprocesserna i Sverige under årens lopp. Det leddes av Jan Guillou och var faktist riktigt intressant!
I ett av programmen talar han bland annat om "modern häxjakt".
Detta var något som ägde rum bland annat i Norge under 90-talets början, men som har givit ringar på vattnet ut i hela norden och resten av Europa och världen.
Där var det inte tal om att bränna oskyldiga kvinnor på kättarbål utan det hela hade att göra om pedofilskräck.
Efter ett flertal uppdagade pedofilfall inom förskolan där män förgripit sig på barn inleddes en fanatisk pedofilskräck. Vilket resulterade i bland annat att en man blev oskyldigt dömd för pedofili, förlorade jobbet, anseendet och fick utstå svårt psykiskt lidande.
Detta får aldrig hända igen, men det kommer att hända om vi inte är försiktiga.

Det är ett mycket komplext problem man får leva med. Dessa ringar på vattnet.
Pedofili är ett brott som inte på något sätt går att försvara. Samtidigt känns det svårt att ständigt leva med vetskapen att jag som man inom förskolan har ögonen på mig. Man känner blickarna som granskar.
Det gäller att inte låta andras misstankar och fördomar styra ens profession.

Jag avslutar här med att klargöra en sak för alla som läser.
Ett dilemma som uppstår när man som man kommer ut på förskolorna är frågan: "Är det okej att kalla dig fröken?". Mitt personliga svar på detta är "Självklart!".
Jag är Fröken Henrik för alla barn på min förskola och jag ser det lika naturligt som att man kallar en kvinnlig brandman för just brandman.
Punkt.